Kalispera

Nu har vi tre guider fått följa med på de tre utflykter som vi öppnat än så länge. I tisdags vandrade vi i Imbrosravinen med vår inhyrda brittiske guide, Ivan. Otroligt trevlig kille som berättade många galna historier. Och igår var vi med Sven till Knossos. Och vi kan ju konstatera att det är en hel del att lära in!

Idag har jag stått i receptionen med vår grekiska receptionist Vaso och lärt mig systemen förhur vi betalar rumsnoter. Börjar få ett grepp om saker och ting nu.
Fick tydligen besök av en viss Jonna och Jana här om dagen, Tyvärr kom jag hem tre timmar senare från Knossos och fick veta att jag missat dem. Hade vart underbart att få träffa på en vänlig själ och prata av sig lite.

Idag har vi fått det första tecknet på ordning här. Schemat för den här veckan ser ut som så att jag både fått "Knossos" och "Lokala Pärlor", vilket är de två tyngsta utflykterna vi har. Dessutom har vi dubbel transfer imorgon från Stocholm och Göteborg. Jag får se det som en utmaning och en antydan på att de tycker att jag är så bra att jag kommer klara av det. Vilket återstår att se...

Status: Förväntansfull och spänd på allt som händer samtidigt som jag är toknervös över Knossos på Onsdag.

Lite härliga bilder:

Här bor vi guider

Imbrosravinen

Statstur i Rethymnon

Imorse när klockan ringde så hängde det mörka moln över bergen och det var helt mulet. Så för ovanlighetens skull tog jag på mig jeans. Ett Stort misstag. Nu skiner solen som aldrig förr och vissa av bakgatorna blir som en bakugn, inte minst monsterbacken. Det var rent fördjävligt att ta sig hem för lunch.

Idag har Ronja och jag haft receptionspasset med Vaso. Börjar få ett grepp om saker och ting där nu. Känns bra. Nu sitter vi på Frasses och väntar på att klockan ska bli halv fem för att ha personalmöte.

Första chansen jag får ett par timmar ledigt i sträck nu så ska jag försöka ta mig till grannbyn för att fynda på det stora supermarket. Vi behöver verkligen städa lägenheten, typ svabba och damma av allt innan vi kan packa upp ordentligt. Är verkligen less på att ha hela mitt liv i en stor resväska.

.

Kalimera, Kalimera!

Nu är det min tredje dag här i Almirida men jag inte riktigt landat här än, väskan är fortfarande halvt ouppackad och jag har sovit väldigt få timmar sen jag kom hit. Allting känns fortfarande väldigt overkligt och jag kan inte riktigt fatta att jag ska vara här till november!

Och vilken lägenhet! Här jag har nu i två månader gått och målat upp mitt boende som ett 12kvm litet krypin inklämt i någon grekisk gränd. (För visso så är det vad Servispersonalen bor i.) Annat är det för oss guider. Lägenheten behöver dock städas och dammas en del men med den här utsikten vi har, kommer resten att flyta på som olivolja i solsken!

Utsikten från balkongen

Samma kväll jag kom hit vilket var i fredags, fick jag köra min första transfer, själv. Jag kan ju säga som så att det kunde ha gått bättre men det var inte heller dåligt med tanke på omständigheterna. Jag fick ett manus som jag läste innantill så gott som jag kunde under den första halvan då det fanns gatuljus som lyste upp papprena. Andra halvan fick jag i ren panik improvisera ihop något fantasifullt om vägen som vi åkte på, vägen som jag bara åkt en gång – då i dagsljus. Busschauffören undrade om det var min första transfer. Haha. Det väsentliga är att jag fick med allt viktigt. Men du kan det förhoppningsvis bara gå bättre och bättre!

Idag hade vi lyckligtvis en introduktionsdag där Ronja och jag fick följa med Sven på en utflykt. Lokala Pärlor - En helt underbar tur med en fantastisk grekisk lunch i form av Mezes (smårätter)

Stenbyn Koymo

Söta små griskultingar på gården i Koymo.

Fortet uppe i Altera

.

Wohoo! Än så länge är mitt plan imorgon fortfarande tillgängligt! (Hoppas, hoppas!)

Därför slog det mig imorse när jag stod och hällde upp juicen, att jag lika gärna kunde ta allt eftersom det är min sista frukost hemma på väldigt, väldigt länge.

Det slog mig också att jag förmodligen behöver packa om och se över resväskans innehåll för en fjärde gång. Jag kan ha ändrat mig. Igen.

Vi är nu alltså uppe i +5 dagar övertid. Oscar frågade mig igår när jag hämtade honom vad jag egentligen hade haft för mig hela veckan... Jag försökte svara något i stil med "Tagit tillvara på tiden antar jag". Men egentligen har jag i fem dagar bara fördummat mig själv genom att försöka lära in innehållet i ca 30 montrar på ett museum. Det är definitivt svårare än det låter, speciellt när du inte ser föremålen i fråga du ska prata om... Därför har detta allt för ofta slutat i att jag hamnat framför ett antal HIMYM-avsnitt. Men om någon gäst vill diskutera serien så är jag inte sen att hänga med nu! Haha

Status: Det snöade igår. I vanliga fall hade jag blivit aningen depressiv över det, men så som det ser ut nu så kommer jag om ca 17 h vara påväg från det här hemska `låt oss nu alla börja om vårprocessen igen` - vädret.


.

Äntligen! Nu har jag fått en perliminär bokning på fredag morgon! YAY

Får hoppas att det här går vägen då och att inte fredagsplanen blir inställda. Så på fredag morgon klockan tre börjar väl mitt arbetspass redan på Arlanda med de gäster ska ner till oss. Hur det är tänkt att jag ska lyckas guida dem samma dag vi kommer ner på ett ställe där jag aldrig har satt min fot, är för mig ännu ett mysterium. Snacka om att kasta sig ut och inse halva fallet igenom att du glömde att ta på dig fallskärmen...!

Från det stora vanskeliga problemen till de betydligt mindre basala problemen. Kruxet med den nya bokningen är att vi bara får ha med 15 kg. Alltså 5 kg mindre än det lilla jag tidigare fick ta med. Hur i fridens namn ska jag lyckas med det?! Det är bara till att börja om med hela proceduren... vad är mest av värde i Bingis materiella värld?

Pandoras ask är påväg att öppnas, se upp!

Men det är skönt att få reda på en konkret dag som jag tidigast kan förvänta mig att få åka. Det blir lättare att planera hur man ska leva då ^^

Status: Solen skiner och jag trallar omkring lycklig på alltanen och mår allmänt καλά medan jag sjunger ikapp till Hey, soul sister och mumlar för mig själv om greksika gudar och söta mytologiska sagor.


.

+3 dagar och det börjar inte se ljusna. Ser lika mörkt ut som det gör på Island...

Nu har jag suttit i telefonkö i två dagar och lyssnat igenom alla Beatles album i Norweigans telefonkö för att försöka boka om min biljett. Idag, tredje dagen, kommer jag äntligen fram till en söt och blyg liten (han lät liten) Norrman. Det märktes snabbt att han inte direkt var bekväm med att jag pratade svenska och gjorde sitt bästa för att prata med mig, vilket resulterade i att han upprepade varje konstigt ord som schema med minst tre olika uttal för att försäkra sig att jag förstått vad han menat. Nån gång måste han ju få det rätt. Söt.

Han visste dock inget om några plan som skulle flyga och hittade inte heller min tidigare bokning, vilket resluterade i att han vi inte kunde göra något. Han kunde dock försäkra mig om att om jag vill komma iväg så kan jag få min pengar tillbaka och att jag skulle försöka boka med något annat bolag. (Han lät lättad när jag tackade för mig.)

Så nu är det bara att börja om då? Yay...


Status: Tillbaka på ruta ett. What to do now..? Jag är så less på att bara sitta och vänta. Jag blir inte klok på det här. Får hoppas på att torsdagen kommer med glada nyheter då dagen anses vara The big day för flygen till Kreta.


.


.

+2 dagar övertid.

what to do, what to do?!
Förmodligen försöka med lite hederligt Carpe diem och göra det bästa av den tid som Eyjafjallajökul har givit mig. (Är det bara jag som undrar varför man har ett så otroligt onödigt långt namn på en vulkan?! Ser ut som att vetenskapsmännen som fick döpa vulkanerna på island fick slut på inspiration efter Bröderna Lejonhjärtas Katla, och därefter lät katten gå på tangentbordet...)

På Facebook har jag fått många förslag på att det faktiskt går att ta sig med buss när flygen inte går. Men då vill jag bara fråga er alla som föreslår detta: Skulle ni verkligen överväga att bussa ner till grekland?! For christ sake, det tar ju minst en vecka att åka buss ner. Skulle inte ni då hellre vänta hemma en vecka på att flygen börjar fungera igen?

Hur som helst gör det är väntandet mig knasig i bollen och jag vet inte om det här med extra tid egentligen är så mycket bättre. Det hela har mest bara blivit ett väldigt långdraget avsked. Det gör det hela bara jobbigare.

Status: Jag känner mig som ett tomt skal som vandrar omkring i väntan på att allt och ingenting ska hända. Jag bor för närvarande i de kläder jag har på kroppen med hela mitt liv är vakumförpackat i en resväska som kan likans med pandoras ask. Jag är rädd för att gå i närheten av den, rädd för att av misstag öppna asken och släppa ut alla monster och onda andar som är instängda där, med följden att jag inte i min närmsta livstid kommer hinna samla ihop dem i tid och kunna stänga asken igen.


.

Herregud nu är det bara 2 dagar kvar...!

Jag kan inte riktigt förstå att jag kommer att tillbringa mina närmaste 6 månader i Almirida, den grekiska motsvarigheten till Norrtälje - så som det är tänkt att vara i alla fall, en mysig skärgårdshamn. Jag är säker på att det kommer att bli helt underbart, det är bara det att jag inte riktigt kan förstå det. Om två dagar och två timmar sitter jag på flygplanet och lämnar tryggheten "hemma" bakom mig.

Jag har nu skrivit ut alla guidemanus och fasar över hur otroligt lite jag hunnit lära in av det berg av papper som ligger på skrivbordet. Garderoben är tömd och alla kläder som jag lyckligtvis bestämt mig för att inte ta med mig ligger nu i 10 stora flygfyrenpappåsar. Utmaningen i att försöka pressa ner det berg av kläder som fortfarande är oundanpackade i min enda tillåtna resväska återstår dock.

Jackten efter en vettig bikini i rätt storlek är fortfarande igång (ja jag vet att det är lite i sista minuten Wiman!) Men hur kan det vara så att alla badkläder i min storlek är slut i alla miljoner butiker i den här delen av sverige?!


Status: Har smått panik över allt och ingenting och känner mig som den franatiska Annbrittsmileyn på msn som springer runt i cirklar med händerna viftandes omkring sig.


.

Guidemanusen har landat i mailboxen - Finally!

Bibehåller det grekiska temat och citerar Aristotles

"The roots of education are bitter, but the fruit is sweet."

11 dagar kvar...

.

Imorse drog familjen till fjällen. Detta betyder, för någon som fortfarande bor hemma, att det är FF för hela slanten. Otroligt passande eftersom jag firar min 21 födelsedag på fredag. YaY!

Ser över mina möjligheter och återkommer med en konkret plan angående fredag.


.

Nyhemkommen från kursen i Danmark. Speciellt lärorikt kan jag ju inte påstå att det var eftersom vi redan hört informationen upprepade gånger. Men som Micke och jag citerade för varandra varje gång vi påbörjade något "nytt": "Repetition är kunskapens moder"

Dk-vistelsen var, trots all dubbelinformation, mycket trevlig eftersom vi fick träffa alla männsikor vi ska jobba med nere på våra detinationer. Jag är övertygad om att det kommer bli 6 fartfyllda månader! Lägger till en punkt i mina mål under Lian; Lära mig snacke dansk. Vilket föjag förmodligen inte kommer kunna undvika om jag så hade velat eftersom min ena guidepartner Ronja är från Danmark.

Kändes även jäkligt bra att få höra om alla extra gratisgrejjor och kläder vi guider får jämte alla servitörer och bartendrar. Muhahaha. Only the best for the best.

Här kommer lite bilder från dagarna:

Så när vi skulle ta oss hem igen från kursen lyckades Nicole och jag lämna kvar Micke ståendes på kajen när färjan åkte. Haha stackarn! Väl återfunnen i Helsingborg satte vi oss för att vänta på bussen som skulle ta oss till Gbg. Väl i Götet så fick jag en snabbguidning genom staden från centralstationen och till kebabhaket där vi åt vår sista måltid tillsammans på ett halvår. Sedan sprang vi med våra rullväskor över kullerstenen, i full fart förbi avenyn för att hinna i tid till Mickes tåg, med kameran i högsta hugg. Detta resulterade i att mina bildbevis på min snabbvisit i Göteborg inte blev så mycket mer än suddiga spårvagnsljus. ^^

Tågresan hem till Sthlm var väääldigt lång. Jag lärde mig räkna till tio på grekiska och kan nästan rabbla och skriva hela alfabetet. En trettonnågonting-flicka satt brevid mig, förmodligen första gången hon åkte tåg själv, (andra gången för mig vissreligen, haha, men det ville jag ju inte visa!) för hon frågade var saker och ting låg och om jag kunde följa med henne när hon ville gå någonstans. Och som en blivande reseledare kunde jag ju inte säga nej. Så jag fejade mitt kunnande och visade runt henne på ett tåg där jag inte hade en aning om var saker och ting låg eller fungerade. Hon bjöd på en Toblerone som tack.

.