Första Advent igår.

Det innebär att man inte längre måste smygäta pepparkakor utan nu kan göra det öppet för allmänheten utan att skämmas. Att de underbara julstjärnorna som varje år underligt nog har för kort sladd för att passa, ska sättas upp i fönstrena. Att det officiellt är okej att trycka på play-knappen på Christmastime (...Ja, det är ihopskriet även fast det är engelska bara för att visa mitt hat mot särskrivningar i allmänhet(!)) på spotify för första gången. (Till det inofficiella räknas de gånger då jag utan anledning visslat/mummlat/smånynnat eller skrålat julsånger i receptionen på Almirida Bay i somras.) Och sist men inte minst inse hur otroligt lite pengar man INNAN julklappsruschen tagit sin fart.

En fras som "Men du har ju jobbat i ett halvår!" lämpar sig inte här. Innan du ställer den uppenbara följdfrågan varför, föreslår jag att du själv prova att jobba utomlands för någon resebyrå en säsong... Att tjäna pengar är fel ordval att använda.

Idag på ICA-kryddan stod jag och skulle knappa in min kod i kassan. I kassan mittemot hör jag att personen i fråga trycker in sin kod, (ni vet det där gälla pipet arje gång man trycker in knappen) bekräftar köpet och tackar nej till kvittot, EXAKT samtidigt som mig. Snacka om rytm! När jag tittar upp ser jag att tjejen har en EXAKT likadan jacka som mig...

Dagens filosofiska tanke på promenaden från campus till busstationen:

Uttrycket "Snorkallt", kommer det av att det är så kallt ute att snoret i näsan fryser till is...?!

I så fall var det så kallt idag.

09.00 Linda har förflyttat sig in till Biblioteket med motiveringen:
"Om hon inte är hemma kan hon inte lockas av att göra en massa andra saker, så varför inte isolera sig och få lite Landarbete gjort?!"

Laddat upp med Pepparkakor, Julmust och Ipren. Det ser ljust ut men känner ändå av en vag antydan till att det inte kommer gå riktigt så bra som hon föräntar sig.

Plaka Residence

13 hemstudiedagar kan ha sina bieffekter. En Roadtrip senare med mycket Kretanostalgi och krav från Kakan att få se vad jag satt och skissade på min sista dag i Repan på Kreta, resulterade i att jag i några timmar satt och lekte i Paint.

Så här kommer mitt "Plaka Residence" för att minnas det bästa från några av de bästa på Kreta.

Ber om ursäkt för den interna nivån på bilden.

Övre raden, från vänster: Anna, Daniela, Frida, Linda, Gustaf, Henke-Penke.

Nedre raden, från vänster: Kakan, Systrarna Nastic, Ella, Fredrik, Johan.

På den gula italienska scootern: Lemon.

Efter 8 timmars välbehövlig sömn, tre ostsmörgåsar, en stort kopp väldoftande te, ett spontant oerhört mysigt samtal från long-time-no-seen Tora och 3 telefonköer senare, är Linda betydligt roligare att ha att göra med än igår.

Hårborstskrålande-i-otakt-till-nostalgimusik-framför-spegel-Linda är nu därför redo att fortsätta sin kampanj "Lura mig själv" genom att plugga men egentligen inte veta om att hon pluggar.

Vissa anser att Linda har ett sjukligt beteende när det kommer till färgkoder och organisering av information, som bör undersökas pga. hälsorisk.

7 timmar och 22 sidor senare sitter jag fortfarande här framför datorn och känner mig inte ett dugg smartare än imorse. Hur kan det komma sig?!

Jag var lycklig ett tag, en timme eller så, då jag samtidigt pratade med mina kretaälsklingar, Kakan, Frida, Mandorf och Declan.

I en perfekt värld vore det tisdag imorgon.

Jag blir så förtörnad på mig själv ibland.

Här sitter jag och gråter nästan av frustration över denna eländiga skärgårdsguidning så att mina pepparkakor blir mjuka och geggiga, huvudet snurrar av allt f

rån konstiga nya engelska ord som gingerbread ornaments (som i första taget fick mig att bli sugen på pepparkakor!) till olika färgkodningar som blivit fel eller andra mer effektiva sätt att få all information om alla dumma öar i stockholms skärgård, att fastna i mitt redan proppfulla huvud...

Lyssnar på min nygjorda spotify playlist "Kretanostalgi" och kommer på mig själv med att sitta och kladda Kanjitecken med min Fude pen om saker som verkligen inte har med skärgården att göra.

Mitt alter ego Kreta-Linda (aka. Lindorf eller turnip) har precis bestämt över den mindre dominanta hälften att vi inte mår så bra imorgon och därför

kommer stanna hemma från skolan för att hon litar på sin intution om att hon kommer få mer gjort hemma, än under åsa -diktaturen i klassrummet där huvudtemat kommer vara "Ni-kommer-alla-bli-underkända-om-ni-gör-såhär" positiva attityd och messandet av "describe, describe, describe!"

Klockan är 23.25, det är fortfarande snöstorm utanför fönstret och min nyinköpta, 180x200 cm beigea säng on my left hand side viskar till mig att det bästa egentligen vore att bara gå och lägga sig och börja om imorgon.

Min motivering är på topp!

Jag kan ju inte påstå att mina bussrutiner sitter kvar, att ha bott i en gammal fiskeby där allt som funnits i min bubbla funnits på gångavstånd (eller egentligen inte, men då har man bara lärt sig att acceptera faktum om man inte kunnat få lift på en italiensk gul scooter...)

Därför sitter jag här nu, hemma i kalla sverige och skriver mitt första inlägg sen jag kom hem för en vecka sen. Känner mig fortfarande ur form en vecka senare och har inte riktigt förstått att jag nu är hemma-hemma.

Missade precis bussen in till norrtälje, har packat den största och tyngsta väskan någonsin som skulle få folk att ifrågasätta att jag kanske var påväg att ta en sväng förbi Kreta igen. Vore inte en dum idé... Idag har vi vår riktiga sista transfer, champagne med Mandorf på flygplatsen.

Men nu sitter jag istället redo att åka in till Campus för den första campusfesten på länge, väska packad med maskeradkläder för ett sistaminutenbeslut (eller "menuplan" som en sur gul vän till mig skulle ha utryckts sig) joes välkända pandoras ask, massa drickspel och till sist offenciven. Allt är påväg tillbaka till det som var innan.

Nu måste jag väl antagligen springa för att inte missa min nästa buss... tusan också.