I am alive! Nu har första veckan med gästerna kommit och gått och det har vart en vecka med blandade känslor och mycket jobb (!)

Men det brukar väl sägas att det ur allt ont också kommer något gott, och missnöjda ospec-gäster kan man ju minst sagt påstå att vi haft.

Och det är väl inte mer än rättvist att något riktigt roligt och trevligt inträffar också?

Jag har främst en person som jag skulle vilja tacka och dedikera det här inlägget till, personen som hjälpt mig att överleva den här "första veckan" och som fått mig att le även i de mörkaste av stunder.

Det här är till dig Charlie, även om jag vet att sannolikheten är minimal att du någonsin kommer att läsa det.

Vem vill inte ha den charmigaste och sötaste killen på hotellet som flörtar med dig öppet i restaurangen med sina långa ögonfransar, som varje morgon förtjust sjunger ditt namn när han ser dig och som smyger fram till dig, tar din hand i sin och viskar: " jag tyckerrrr väldigt mycket om dig" men en underbart skorrande Lund-dialekt. ?!

Han må vara blott 4 år gammal nu men Många hjärtan kommer att bli krossade, det är en sak som är säker!